Imorse hade jag klockan ställd på halv nio för att åka iväg på mitt sjunde besök hos sjukgymnasten. Detta besök blev mycket roligare än det förra eftersom jag fick gå in i gymmet en sväng idag och testa lite nya och roligare övningar där inne! Fick även med mig ett rejält träningsprogram hem nu över sommaren eftersom min älskade sjukgymnast går på en välförtjänt semesten nu, så jag ska inte dit förens den 12 Augusti igen. 

Om ni bara visste hur lycklig man blir när man får nya och svårare rehabiliteringsövningar!! Tänk att jag har gått från att hoppa på kryckor och i stort sett inte nudda foten pågrund utav smärtan, till att sedan försöka gå/stödja på foten i alla fall någon minut per dagen. Och nu några månader senare efter många gråt och skrik och framför allt en rad olika träningsprogram, står jag här med ett träningsprogram i handen som jag inte kunnat drömt om att klara av för bara en månad sedan.. men när jag tänker efter vilken utveckling jag har gjort de senaste månaderna så vet jag att jag även klarar detta. För jag har gett mig sjutton på att min fot ska bli bra och att jag ska kunna spela fotboll igen. Jag ska ta mig tillbaka även fast vägen är lång och det tar lång tid, och även fast vissa av läkarna jag träffade på akutmottagningen i Mars tvivlade en aning när de såg min fot.. Men jag har gett mig sjutton på att jag ska kunna sparka boll igen om det så är med både skena och hård tejpning.